Monica och Lars Moser hade en dröm. En lyhörd arkitekt fångade upp den. Efter åtta års kamp är nu drömmen verklighet. Paret Moser kan sitta ute och dricka sitt kaffe i styv kuling och ändå tycka läget är lugnt.
- När Monica beskrev vad hon och Lars drömde om och när jag sedan kom till platsen och såg hur utsatt där var visste jag genast att det inte kunde bli ett vanligt fyrkantigt hus. Utgångspunkten blev därför en oktogon med många knutar och hörn att söka lä bakom, säger arkitekten Lars-Erik Andersson.
Villa Moser har ett av västkustens läckraste lägen. Den vilar i ensamt majestät på en klippig udde strax utanför det lilla samhället Ulebergshamn i mellersta Bohuslän. Men de vida vyerna, den bohuslänska arkipelagen och närheten till sol och bad har sitt pris. Sydvästen kan i ett huj sabotera det som skulle bli en mysig kaffestund i det fria. Läsa tidning är bara inte att tänka på.
- I alla år hade vi sett hur de satt i lugn och ro i sina trädgårdar inne i samhället och när vi därför skulle riva och bygga nytt var en skyddad vrå ett absolut krav, säger Monica.
Kunde sina klippor
För Monica och Lars kunde sina klippor och visste hur vindarna från syd och nord, östan och västan letade sig fram mellan bergsskrevorna. Somrarna i den lilla stugan om 29 kvm hade lärt dem.
- Men efter 30 år tröttnade vi på utedass, ligga i våningssäng och duscha ute. Dessutom började det bli aningen trångt när våra barn och barnbarn kom på besök, säger Monica.
- Vi började också, fortsätter Lars, drömma om att vara här en längre tid på året. Så småningom växte en tanke fram - varför inte flytta hit och bo här året om?
Monica talar lyriskt om hösten och tystnaden, det rika fågel- och djurlivet. Då och då dyker en sälnos upp nere i viken och då och då kilar en mink in mellan stenarna.
Stenhuggeri
Att Monica och Lars ville se och uppleva så mycket som möjligt när de såg ut över både land och hav var alltså något som arkitekten Lars-Erik Andersson också skulle ta hänsyn till. Plus att det här var helig mark. På tomten fanns och finns resterna av ett stenhuggeri.
Så han började rita sin oktogon med många fönster. I mitten av oktogonen reste sig en lanternin, ett extra ljusinsläpp i form av ett torn. Materialet var järnvitriolad liggande fur.
Valet av ett åttkantigt hus förklarar han så här:
- Vinden accelererar oftast utefter en slät husfasad. Därför ritade jag en oregelbunden fasad med många knutar och många vrår. Den största terrassen, den mot sydväst, fick extra utdraget tak och utdragna sidobalkar - som det där ansiktsskyddet man hade när man körde lättviktare en gång i tiden. Vinden "dör".
Utmaning
Platsen för bygget var en utmaning. Samtidigt gav den arkitekten tillfälle att förverkliga egen smak.
- Något som jag inte gillar är när hus inte landar på marken. Här fick jag min chans. Villa Moser skulle växa uppåt, organiskt framvuxen ur berget på sin granitsockel.
Det var viktigt att de olika fasadmaterialen skulle smälta samman och uppfattas som en homogen enhet. Granitsockeln som sitter utanpå trästommen går kant i kant med husets beklädnad i fur. Och fönsterkarmarna sticker inte ut utan går kant i kant med den järnvitriolade furan. Granitplattorna hålls förresten inte samman med cementfogar utan med fogar i sandblästrad silikon. Detta för att öka rörelsemöjligheten mellan de så olika materialen granit och trä.
År 2001 lämnades ritningen in till byggnadsnämnden som svarade blankt nej med motiveringen att huset inte stämde med plan- och bygglagens tredje kapitel. Huset var inte anpassat till miljön och naturen. Dessutom blev det bakläxa på lanterninen. Det senare var enkelt att åtgärda genom att sänka den en halv meter. Men övriga krav som att det skulle vara ett vitmålat hus, rött tak och stående panel kunde man bara inte gå med på. Som om järnvitriol inte skulle smyga sig in bättre i granitlandskapet än vitt och rött? Och måste alla hus ha en utbyggd kuvös (glasveranda)?
Ny detaljplan
En ny detaljplan upprättades slutligen och så en dag kom plötsligt beskedet att huset mycket väl passade in i miljön! En mognadssak, konstaterar Lars-Erik.
Och nu, hösten 2008, står huset där. En samling "tårtbitar", som Lars Erik kallar delarna i sin oktogon. Vid sidan av, men i tät anslutning till den sydöstra husfasaden, ligger maskinrummet. För självklart skulle tystnaden ha en extrachans.
- Ljudet från tvättstuga, bergvärme och ventilation är samlade i ett enda rum (en liten bod), avskuret från själva huskroppen. Värmen går i en kulvert under marken och ventilationen i ett rör mellan taken. Jag ville ju ha så få genomgångar i taket som möjligt för att inte störa exteriören.
I Villa Moser kan inget i världen konkurrera med natursceneriet utanför. Det yttre formspråket, det organiska, går därför igen i det inre. Inga golv- eller taklister som "profilerar" sig. De liggande panelbrädorna har olika bredd och ligger inte i mönster. Dels för att ögat inte skall fastna i ett mönster, dels för att framtida eventuella sprickor skall smälta in i det oregelbundna.
Minimalistiskt
Huset kräver ett minimalistiskt tänkande vilket Monica och Lars varit medvetna om och därför sovrat noga innan de beslutat vad som skulle tas med till det nya. Ett måste har varit den kinesiska sängkammarmöbeln med tillhörande barskåp (det senare har hamnat i lanterninen). Det kinesiska inslaget känns helt rätt precis som bräderna från en gisten gammal eka som Monica hittat på stranden och som nu upphöjts till konstverk. Ting som forslats över haven och strandat just här - i Villa Moser.
Utsikten från lanterninen är hänförande. Sänker man blicken fastnar den på taken, översållade med blommande suckulenter. Det visade sig att de flacka taken hade just den perfekta lutningen på sju grader som gynnar vegetation.
Snart får den rosaröda sedumen konkurrens noterar Monica. Den violetta ljungen har börjat breda ut sig i skrevor och på hällar.